I don't look back
Natten hade knappt hunnit dö för att börja leva igen, och nu stannar världen snart upp i mörker för ett halvår.
Det är något med att kunna snegla ut över trädtopparna, för att se himlens ätbara moln. Jag gillar att kunna gå barfota i morgondagg och ha barr fastklistrade under fötterna. Höra den där omtalade ensamma fågeln som fyller en tyst skog med liv. Dessa stunder när man kan känna världen andas i takt, och höra hjärtan pumpa blod.
När det stannar upp och kylan kommer krypande, så finns det en envis flicka som varje natt hoppas på att se himlen ljusna i hopp om att känna av den obotliga optimistiska flickan, som någonstans där inne kan se det vackra med en kotte, eller det underbara i en efterbliven fågel som vänt fel på dygnet.
Nu ligger jag i en på tok för stor säng för mitt eget bästa, och hoppas på att hitta mitt egna ljus på himlen snart, för mina nätter blir bara längre och längre.
Kommentarer
Trackback
