Det känns så hopplöst att springa i ett hamsterhjul när jag har kardborreband under skorna. Jag vill komma fram till slutet av den väg som det är bestämt att jag ska gå. Jag vill börja gå min väg. Klättra upp för berg i djupa djunglar. Ramla fram i en träskmark av utmaningar. 

 

Kämpar mig verkligen igenom varje dag och bäddar på kvällarna om mig med löften om förändring. Löften om att jag aldrig ska vara någon jag inte vill, någon som ser på medan livet har sin framfart. Utan tröst så går dagarna och släpar fötterna efter sig. Väntar på energi. Väntar på att plikter ska släppa en efter en. Sekunden jag står ensam med fötterna mot ny mark och med världen bakom mig, är den sekunden mitt liv börjar.