Vi möts alla i ett mörker som är lika förblindande som dess oigenomträngliga massa. Det kryper över oss alla, smeker oss på kinden och lägger sig i våra hjärtan. Som en värmande filt utan maskor stora nog för att låta luften komma igenom. Håller oss varma, låter oss längta, målar oss till de vi är. I en försiktig tillvaro utan tid, en glaskupa av stillastående nu, låter vi våra fuktiga andetag bryta av luftens kyla, låter våra andetag bli till kristaller. Vi möts alla i ett nynnande regn som med nattens medgivande lämnar små droppar av löften, ordföljders vaggande berättelser om framtiden. Om ett sorl av känslor som ljudlöst landar mjukt på ett ställe vi inte når. På det stället där vi kryper längs fuktskadade väggar med händerna på ryggen, för att hitta det vi tappade, för att laga det som var. Vi kryper upp i famnen av mörker och värme, för att låta ljuset gå vidare. Regnet är bara ett försiktigt bevis på att även när det är trasigt så lagas något. Även om det bara är med små enkla droppar som obemärkt landar ensamt