Jag sitter med läxböcker upp till näsan, hjärnan full med körkortsteori, hjärtat fullt av val och fingrar som producerar ord i mängder. Vettiga och ovettiga. Hårda och mjuka. Nu mer än någonsin har jag trampat på mina egna tår. Psykiskt och fysiskt. Är helt och hållet manglad av allt tillsammans. Är det nu det ska börja hända saker? När man dragit i alla trådar man hittat, och man nu bara väntar på en hord av vetskap om framtiden? Det är inte så det känns. Visst har jag dragit i alla trådar jag kunnat nå, men framtiden är lika långt bort som förut, och det känns nu mer än någonsin. 

 

Jag skulle vilja skriva allt som flyter i huvudet på mig, men det skulle bara kännas som en självömkande text om hur jobbigt jag har det. Det är inte det jag vill förmedla. Livet jag lever idag är ett resultat av mina val jag gör, så utöver skolan, så är livet helt och hållet mitt. Utöver skolan. Det här är den längsta startsträckan som möjligtvis gått att ge. Jag vill ut och känna min mark under mina fötter, göra minnen till mina och erfarenheter till värda. Nu ligger allt stilla. Avaktande. Utan större vikt. 

 

Det här jag är i idag är en smärtsam, om än nödvändig, period. Det är tänkt att jag ska hitta mig själv. Förstå mig själv. Skapa passion för att fylla mina drömmar med liv. Om det är tanken så ska jag traggla mig igenom gråtonad vardag och kämpa mig mot den delen av mitt liv där jag står ensam med en pensel, med världen som min tavelduk. Nu skakar mina ben av bristen på utrymme som ges att leva på, och mina händer får jag tvinga att greppa pennan skolan gett min trötta hand. Snart får jag släppa. Byta ben. Gå åt andra hållet. Tänka utan restriktioner. Spela på alla tangenter.