Jag brukar få höra att jag är en sommartjej. En sådan som går barfota i blött gräs och tycker det är det bästa som finns. Jag brukar också få höra att jag är en hösttjej. Den som gillar att sitta inne med en kopp te och en filt. Jag har också fått höra att jag är en vintertjej. Den som älskar kyla och får hjärtklappning av de första snöflingorna. När det kommer till våren verkar människor däremot bli skeptiska till vem jag är. Likaså jag. Jag skulle typ vilja kalla det en mindre identitetskris. Jag gillar inte när man vaknar och måste släppa taget om vintern. Man måste bereda en plats för sol och lycka, och den värme som kommer utifrån släcker lite min värme jag har byggt upp inom mig under vinterhalvåret. Om man inte kan centrera sin lycka inom sig, utan är beroende av det som händer omkring, då blir vardagen rätt svår. 

 

Jag tror vinter och höst är då man finner sig själv. Sina känslor. För många är det betungande att vakna upp i ett mörker med endast sig själv och sina tankar som sällskap. Det är anledningen varför många jag känner blir deppiga. Det är lite som att lämnas ensam med en vän man är riktigt osams med. Känslor lämnas ut och ser osmakliga ut i luften. Allt det som av vardagen hålls i shack kommer ut i ett sammesurium av försvarsmekanismer som säger åt en att dessa tankar bör hållas borta. Jag säger inte att andra människor har dåliga relationer med sig själva,och det är varför hösten är jobbig, utan förklaringen till varför mörker är skrämmande för många. Det är svårt att se ljuset om man inte släcker för mörkret ibland.