Jag brukar få höra att jag är en sommartjej. En sådan som går barfota i blött gräs och tycker det är det bästa som finns. Jag brukar också få höra att jag är en hösttjej. Den som gillar att sitta inne med en kopp te och en filt. Jag har också fått höra att jag är en vintertjej. Den som älskar kyla och får hjärtklappning av de första snöflingorna. När det kommer till våren verkar människor däremot bli skeptiska till vem jag är. Likaså jag. Jag skulle typ vilja kalla det en mindre identitetskris. Jag gillar inte när man vaknar och måste släppa taget om vintern. Man måste bereda en plats för sol och lycka, och den värme som kommer utifrån släcker lite min värme jag har byggt upp inom mig under vinterhalvåret. Om man inte kan centrera sin lycka inom sig, utan är beroende av det som händer omkring, då blir vardagen rätt svår. 

 

Jag tror vinter och höst är då man finner sig själv. Sina känslor. För många är det betungande att vakna upp i ett mörker med endast sig själv och sina tankar som sällskap. Det är anledningen varför många jag känner blir deppiga. Det är lite som att lämnas ensam med en vän man är riktigt osams med. Känslor lämnas ut och ser osmakliga ut i luften. Allt det som av vardagen hålls i shack kommer ut i ett sammesurium av försvarsmekanismer som säger åt en att dessa tankar bör hållas borta. Jag säger inte att andra människor har dåliga relationer med sig själva,och det är varför hösten är jobbig, utan förklaringen till varför mörker är skrämmande för många. Det är svårt att se ljuset om man inte släcker för mörkret ibland. 

 

Jag tog bort min facebook igår. Tror ni jag mår bra eller? Jag får läxor gjorda, jag stänger av datorn på lektioner, jag vaknar inte och har massa saker att göra, redan från första minuten när jag stänger av mitt alarm på morgonen. Visst har jag bara varit utan den i knappt 12 timmar, men det är fan så otroligt lättande att jag tror inte min åsikt kommer ändras. Nåväl, det sägs att de mest frekventa rökarna blir de mest passionerade hatarna till rökning. Upphör att existera från det mesta som ger ångest. Som en viss Buddha sade, livet är redan plågsamt i sig. 

 

 

Jag vill ha en uggla. Jag vill ha en uggla nu. Jag känner en som skulle vilja ha en också. Fast han skulle antaligen döpa ugglan till ödlan. Konstigt.

 

Underbara Regina, från det bästa albumet. Har lite svårt att förstå att denna underbara själ fick sämre scentid än Rihanna på peace and love. Synd att musik handlar mer om perfomance och coola outfits snarare än musikalisk begåvning. Hade det gått hand i hand så hade det varit helt okej att Rihanna hade superspejsade frisyrer osv, men eftersom det tog över hela showen, så är det bara pinsamt. Skulle kunna skriva en bok om varför Regina Spektor är en mästare utan dess like, men det blir relativt uttjatat. Lyssna bara. Ge det en ärlig chans.

Jag sitter med läxböcker upp till näsan, hjärnan full med körkortsteori, hjärtat fullt av val och fingrar som producerar ord i mängder. Vettiga och ovettiga. Hårda och mjuka. Nu mer än någonsin har jag trampat på mina egna tår. Psykiskt och fysiskt. Är helt och hållet manglad av allt tillsammans. Är det nu det ska börja hända saker? När man dragit i alla trådar man hittat, och man nu bara väntar på en hord av vetskap om framtiden? Det är inte så det känns. Visst har jag dragit i alla trådar jag kunnat nå, men framtiden är lika långt bort som förut, och det känns nu mer än någonsin. 

 

Jag skulle vilja skriva allt som flyter i huvudet på mig, men det skulle bara kännas som en självömkande text om hur jobbigt jag har det. Det är inte det jag vill förmedla. Livet jag lever idag är ett resultat av mina val jag gör, så utöver skolan, så är livet helt och hållet mitt. Utöver skolan. Det här är den längsta startsträckan som möjligtvis gått att ge. Jag vill ut och känna min mark under mina fötter, göra minnen till mina och erfarenheter till värda. Nu ligger allt stilla. Avaktande. Utan större vikt. 

 

Det här jag är i idag är en smärtsam, om än nödvändig, period. Det är tänkt att jag ska hitta mig själv. Förstå mig själv. Skapa passion för att fylla mina drömmar med liv. Om det är tanken så ska jag traggla mig igenom gråtonad vardag och kämpa mig mot den delen av mitt liv där jag står ensam med en pensel, med världen som min tavelduk. Nu skakar mina ben av bristen på utrymme som ges att leva på, och mina händer får jag tvinga att greppa pennan skolan gett min trötta hand. Snart får jag släppa. Byta ben. Gå åt andra hållet. Tänka utan restriktioner. Spela på alla tangenter. 

 

Alla borde ha den där vännen som medan man pluggar, lite försiktigt spelar gitarr. Den vännen som är så vis, erfaren och fri. Som har hela världen i hjärtat, som verkar ha levt i århundraden. Som man aldrig lyckas förstå sig på. Som är ett olöst mysterium på två fötter som med öppna armar välkomnar en in i värme. Tacksam. Det är nog det jag är.

 

Vi möts alla i ett mörker som är lika förblindande som dess oigenomträngliga massa. Det kryper över oss alla, smeker oss på kinden och lägger sig i våra hjärtan. Som en värmande filt utan maskor stora nog för att låta luften komma igenom. Håller oss varma, låter oss längta, målar oss till de vi är. I en försiktig tillvaro utan tid, en glaskupa av stillastående nu, låter vi våra fuktiga andetag bryta av luftens kyla, låter våra andetag bli till kristaller. Vi möts alla i ett nynnande regn som med nattens medgivande lämnar små droppar av löften, ordföljders vaggande berättelser om framtiden. Om ett sorl av känslor som ljudlöst landar mjukt på ett ställe vi inte når. På det stället där vi kryper längs fuktskadade väggar med händerna på ryggen, för att hitta det vi tappade, för att laga det som var. Vi kryper upp i famnen av mörker och värme, för att låta ljuset gå vidare. Regnet är bara ett försiktigt bevis på att även när det är trasigt så lagas något. Även om det bara är med små enkla droppar som obemärkt landar ensamt

Det känns så hopplöst att springa i ett hamsterhjul när jag har kardborreband under skorna. Jag vill komma fram till slutet av den väg som det är bestämt att jag ska gå. Jag vill börja gå min väg. Klättra upp för berg i djupa djunglar. Ramla fram i en träskmark av utmaningar. 

 

Kämpar mig verkligen igenom varje dag och bäddar på kvällarna om mig med löften om förändring. Löften om att jag aldrig ska vara någon jag inte vill, någon som ser på medan livet har sin framfart. Utan tröst så går dagarna och släpar fötterna efter sig. Väntar på energi. Väntar på att plikter ska släppa en efter en. Sekunden jag står ensam med fötterna mot ny mark och med världen bakom mig, är den sekunden mitt liv börjar. 

 

Hej människor. Nu kommer kylan krypandes, eller i det här fallet, kastandes i ansiktet på en, och likväl kommer känslor och tankar i överflöd. Nu ska jag börja skriva är det tänkt. Det är lite svårt att förutse att ord kommer komma på beställning, men jag ska försöka få dom från tungan ut i fingrarna. 

Den bästa pippin i världen. Jag behöver nog inte så mycket annat för att vara ärlig.

Jaha. 1 minut och 10 sekunder. Seriöst? Ge mig mer. Jag vill ha ett till album. När man kan varje ord och varje i ton i alla låtar så börjar suget efter nytt växa en aning.