Be left there
Jag vill ha sommar! det spritter i benen och jag vill kunna gå barbent. Jag vill gå hem mitt i natten i blött gräs. Jag vill ha solglasögon. Jag vill prata med nya människor. Jag vill ha sand i handväskan. Jag vill att håret är konstant äckligt av allt saltvatten. Jag vill få sommarfräknar på läpparna. Jag vill bada naken mitt i natten. Jag vill åka båt. Jag vill ha vattenkrig. Jag vill cykla på min cykel. Jag vill skrota allt har har med teknologi och läsa bra böcker i skuggan av en värmande sol. Jag vill gå på på tok för varm asfalt och se vart vägen tar slut. Jag vill lifta på en främlings flakmoppe. Jag vill leva lite nu. 
Thistle and weeds
Jag har så otroligt mycket i skolan och opassande nog så åker jag till Sälen på lördag morgon. Det hade kunnat vara vid ett bättre tillfälle, absolut. Jag har Samhälle B prov, Naturkunskapsinlämning, Engelska inlämning, Historia A inlämning, Historia B inlämning. Allt detta inom två veckor, så det lär bli snowboardåkning varvat med plugg. Inte mig emot dock. Sådana här moln av plugg brukar bevisa att sålänge jag har koll så klarar jag det mesta. Jag tror många skulle säga kaos, men mitt kaos är i oordnad ordning. Jag skriver på 4 word dokument samtidigt, jag har 17 flikar uppe, och min kalender består av färger och figurer. Sålänge jag skriver ner allt är det lugnt. Kaoset nu är min kära kalender är borta, och likväl min datorladdare, så jag lever på lånad el och mitt eget minne. Det kommer inte hålla länge. Spännande att se hur många dagar jag får dygna den här gången. See you on the other side?
Nej, bilden är inte sammankopplad med inlägget, ja ni får känna er förvirrade.
Rivers and roads
Bra killar är en bristvara, och de bra pojkarna lider pågrund av den generella svinstämpeln som tjejer kastar hejvilt omkring sig efter att ha råkat ut för en. Bristen på moral smakar sandlådenivå och jag längtar lite tillbaka till en tid jag aldrig upplevt. Jag skulle vilja leva på tiden då man kämpade för kärlek och ära, mer än populäritet och pengar.
Killarna idag skulle viftas bort som flugor, på en marknad av riddare och kungar. Jag vill inte låta tjejer komma undan utan kritik, det är nästintill ett lika vanligt fenomen att vara ett svin som tjej. Människor generellt sett har så otrolig dålig syn på varandra. Jag skäms över att vara tjej, jag får ångest över alla hjärtekrossare och jag vill prisa alla fina pojkar och flickor, som trotsallt går emot denna populära kultur. Det är lite som att spela på Keno. Helt plötsligt sitter man där med en vän som ingående berättar om hans planer på att arbeta volontärt, för att hans kvinna befinner sig på andra sidan jorden. Eller den tjejen som hjälper en vän att bli ihop med någon, när hon i själva verket vill ha han själv. Folk kallar det dumdristighet, jag kallar det orginalitet. Någon gång växer även den minsta upp. Synd att de på vägen dit ska krossa andra för att nå ytan.
Slow down you move to fast
Sitter just nu och försöker slita blicken från den halva älgen som just nu blir styckad på min diskbänk. Inte direkt men nästan. Sitter och sörjer den förlorade Simon and Garfunkel skiva som är spårlöst borta och lyssnar nu istället på Feeling grovy på youtube. Youtube i all ära, men till mina kära Simon and Garfunkel, duger endast vinyler eller riktigt bra ljud.
Blir för vad dag mer övertygad om att jag verkligen inte hör hemma på 2000-talet. Jag drömmer bort mig i 60-tals filmer, andas 70-talets toner och har den sanna andan som en 80-talist. Ibland känns som om jag är den enda som hoppar runt i raggsockor till riktig musik och är helt övertygad om att daggmaskar faktiskt visst kan vara kära. Jag såg ett tal förut, om en 12 årig tjej som håller ett tal om miljöproblemen.
"The girl who silenced the world for 5 minutes"
Vad gjorde jag när jag var 12? Jag älskade min playahead mer än livet och hoppades mer än någonting att någon skulle köpa Platina Vip till mig. Aldrig hade jag stårt inför oerhört inflytelserika människor och hållt ett tal, som inte bara var bra skrivet, utan otroligt bra framfört. Fan vad jag ska återföra liv i det jag kan och orkar under mitt liv. Det måste finnas någon jag kan påverka.
"If you don't know how to fix it, please stop breaking it"
St patricks day
Åh! Jag vill ha en irländsk man!
I've been burned up
Jag antar att man måste ha gått den hårda vägen för att uppskatta hur mjuk den andra kan vara. Vem egentligen är man som 17 åring och skriva att man har gått den hårda vägen, vad vet man om någonting alls? Vi är unga och dumma. Det är nu vi gör misstag och lär oss resten av livet, det är synd bara att vissa misstag måste man verkligen begå. Det är ganska okomplicerat. Hur vet vi den där smoothien med gräslök, tacokrydda och advokado är äcklig före vi har smakat den? We dont. Om det bara skulle komma såhär klart för alla skulle världen vara så mycket bättre. Då skulle livet inte känts som Jersey shore.
I wish i had a mango tree
Ensam är man inte starkast. Trots att jag majoriteten av tiden hatar och skäms över mänskligheten så har jag mina vänner. Jag vill köpa en ö, göra ett eget samhälle där allting ska gå ut på ta vara på det som föddes igår, utnyttja dagens gåvor och göra väg för framtida. I dagens samhälle lever vi i gårdagen, tänker inte idag och vår framtid blir mer och mer nersmutsad av oss själva.
Igår var jag på middag hos fanny. Det var trevligt och allt så men man märker verkligen hur vi alla är uppforstrade på olika sätt, och framförallt om vi har fötterna på jorden eller inte. Dom andra gästerna sket totalt i att plocka undan, så jag och Fannys söta klasskamrat melinda fixade och donade medans dom andra brudarna lockade håret och pratade skit om sina klasskamrater. Hoppas någon av er läser det här, jag sa endast inte till er för att jag inte ville göra Fanny obekväm på HENNES middag. Dags att förstå att ni är över 15 år, och då kan man plocka undan sin egen tallrik. Usch.
Down the street we could run
Gosh så mycket osammanhängande texter och bilder, men det är så jag bäst förklarar mitt liv just nu. Jag känner att estetaren inom mig har fått aldelles för mycket luft. Jag vill bli lite som simon and garfunkel. Dom söta två gubbarna kan visa kärlek till allt mellan himmel och jord. Typ en hemlös sparv. Men samtidigt så skulle det inte sitta fel att vara hopplöst förälskad i någon och plantera mangoträd på min baksida a la Angus and Julia style. Om ingen av dom skulle fungera, så kanske jag får dra en Regina Spektor och börja dricka diskvatten. Antingen slår det snett, eller så kör jag en imperiet och gör en låt av någon gammal grekisk filosofs poesi.
Troligast är det att jag dricker diskvatten, börjar svamla om filosofi på grekiska och gifter mig med en sparv i ett mangoträd.
When the streetlights come on
Sovgott alla människor som lyser av er anonymitet. Förstår inte hur ni varje dag klickar er in här frivilligt. Blir lite glad i hjärtat att några faktiskt vill läsa mina osammanhängande inlägg. Fortsätt gärna!
You are the reason i come home
Älskade pippi som gör allt för att retas med mig. Älskade pippi som delar varje glad stund med mig, och älskade pippi som delar mina ledsna stunder. Nu låter jag som en the crazy horse lady a la "my horse and i really share feelings, and he's like no other horse in the entire world", men jag står fast vid att det inte finns många andra som har ett husdjur som älskar att duscha, äta schampo, älskar te, som är livrädd för lila värmeljushållare eller som är besatt av tandborstar och eyeliners. Min pippi, min färgglada söta lilla pippi, är likt sin husse, inte riktigt vad man borde vara.
A fine way to fall asleep
Jag är glad, sprallig, hoppetossig och kär. Jag vet inte i vad. Eller jo, i allt. I mina tofflor, i min giraffmugg, i Simon and garfunkel, i min Batman blyerspenna, i min fläck med fräknar på armen, i min obäddade säng, i fina gitarrljud, i oväntade vänskaper, i vackra strämmor, i konstiga vänner, i volymknappsljudet på min dator, i att vara mobillös, i att andas för mig själv, i att vicka på tårna under ett nybäddat lakan.
Hur blev det såhär? frågar jag mig själv då.
Jo, jag har gjort en ny spotifylista. Med riktig musik, av riktiga artister med riktiga talanger. Musik har en löjligt stor påverkan på vem Janina jag är. Kan ju inte direkt påstå att jag är svår att muntra upp.
Nine eleven
Alla ord, som lätt regn som föll över de tusentals sörjande döttrarna, sönerna, mammorna, papporna, systrarna, bröderna och alla vänner, som gemensamt förlorat något dom aldrig kommer få tillbaka.
Alla ord, försiktigt sagda men så skarpa genom tystnaden, av presidenter såväl som dagisfröknar.
Musiken, som var mer än en uppbyggnad av toner, band ihop budskap och gav känslor som flyger över alla språk och förenar oss på ett sätt som ord inte förmår. Främlingar som bad tillsammans, som kramades, delade sorg och kärlek. Att se en stor stad stanna upp, för att endast höra andetagen från tusentals av människor och det porlande vattnet från minnesplatsen, som i sin tysthet symboliserar tårar från miljontals människor.
Att se all sorg som varit inlindad i silke, och ömt gömd inom varje människa att komma till ytan för en dag.
Att se en hel värld förenad i sorg, men likväl kärlek och gemenskap.What doesn't kill us, really do make us stronger.
I was the kid next door's imaginary friend
Jag vill skaka av mig allt damm och börja leva. Skaka av mig skorpan som byggts upp och kunna andas utan att det är påväg att spricka. Trött på att vänta att livet ska börja. Trött på att behöva finna mig i situationer. Vill vara regissör över mitt eget liv och få bestämma, vart hur och vem.
Nu är allt ordnat. Allt är bestämt. Jag vill få planera, andas, hoppas, skratta, inte klara mig, leva på burkmat, vänta på brev, hoppas på samtal, fixa håret med fjärilar i magen, äta kakor till middag, ha på mig någon annans varma skjorta. Jag känner mig som en spritpenna i pennskrinet, en mortel i finbesticks lådan, som en sackosäck bland finmöblerna.
Jag passar inte in i bokhyllan bland alla andra böcker, jag måste sträcka på benen. Jag vill ha nötta kanter, oändliga antal vikta sidor och jag vill ligga på ett nattduksbord någonstans i världen.
