Alla borde ha den där vännen som medan man pluggar, lite försiktigt spelar gitarr. Den vännen som är så vis, erfaren och fri. Som har hela världen i hjärtat, som verkar ha levt i århundraden. Som man aldrig lyckas förstå sig på. Som är ett olöst mysterium på två fötter som med öppna armar välkomnar en in i värme. Tacksam. Det är nog det jag är.

 

Vi möts alla i ett mörker som är lika förblindande som dess oigenomträngliga massa. Det kryper över oss alla, smeker oss på kinden och lägger sig i våra hjärtan. Som en värmande filt utan maskor stora nog för att låta luften komma igenom. Håller oss varma, låter oss längta, målar oss till de vi är. I en försiktig tillvaro utan tid, en glaskupa av stillastående nu, låter vi våra fuktiga andetag bryta av luftens kyla, låter våra andetag bli till kristaller. Vi möts alla i ett nynnande regn som med nattens medgivande lämnar små droppar av löften, ordföljders vaggande berättelser om framtiden. Om ett sorl av känslor som ljudlöst landar mjukt på ett ställe vi inte når. På det stället där vi kryper längs fuktskadade väggar med händerna på ryggen, för att hitta det vi tappade, för att laga det som var. Vi kryper upp i famnen av mörker och värme, för att låta ljuset gå vidare. Regnet är bara ett försiktigt bevis på att även när det är trasigt så lagas något. Även om det bara är med små enkla droppar som obemärkt landar ensamt

Det känns så hopplöst att springa i ett hamsterhjul när jag har kardborreband under skorna. Jag vill komma fram till slutet av den väg som det är bestämt att jag ska gå. Jag vill börja gå min väg. Klättra upp för berg i djupa djunglar. Ramla fram i en träskmark av utmaningar. 

 

Kämpar mig verkligen igenom varje dag och bäddar på kvällarna om mig med löften om förändring. Löften om att jag aldrig ska vara någon jag inte vill, någon som ser på medan livet har sin framfart. Utan tröst så går dagarna och släpar fötterna efter sig. Väntar på energi. Väntar på att plikter ska släppa en efter en. Sekunden jag står ensam med fötterna mot ny mark och med världen bakom mig, är den sekunden mitt liv börjar.