Reglerna i ljushallen är enkla är något som jag kan konstatera efter att bara ha gått här i några veckor.
Under trappen spelar byggettorna på fotbollsspelen som finns där. Tvåorna och treorna har tröttnat på det spelet för länge sedan, och hänger nu istället i stora klungor i cafeterian. Borden är ockuperade av sam ekonomiare som sitter tillsammans med datorskärmarna uppfällda och spelar. Tjejerna med päls och huntergummistövlar står utanför och röker. Alla treor på skolan är dom som man hittar på de mest osannolika ställen, typ i ett låst rum med en kaffebryggare, halvvägs in i ett skåp och inreder det eller på toan tillsammans övandes en redovisning. Sen finns dom som bara är överallt, och självklart dom som är ingenstans. Dom människorna som man genom ryktesvägar har hört går på Nacka, går någon av alla miljoner gångar för att slippa visa sig i ljushallen, och dom som dras till liv och rörelse för gärna med sig sin del till det.
Det är dom som går runt med gitarrer och dricker mjölk, dom som dansar genom matsalen, dom som går runt med tofflor och dom som pratar med alla.

Det här med stereotyper är intressant. Vi såg ett program som heter Kobra på en lektion, där dom lekte runt med begreppet White Trash. Nu blev jag en av alla dessa människor som kommer ge utslag på deras sökning angående hur populärt det ordet har blivit under det senaste året.
Det sades att om man använder det begreppet, så innebär det att på ett sätt ser ett klassamhälle, istället för det vi lever i. Genom att benämna den lägre klassen med trash, och framförallt White Trash, så markerar vi inte bara dem från oss, utan även ger dom en hudfärg. Eftersom vi säger White innan, innebär det att ordet trash i sig själv står för de svarta? Man fick en intressant syn på det hela, eftersom begreppet är mer rasistiskt än vad alla dessa tusentals modebloggerskor som använder begreppet mest av alla, egentligen förstår.

Det är fredag. Synd att jag vaknar med träningsvärk,ont i huvudet och aldelles för tidigt. Dessutom är det molnigt, bussen luktade svett och jag är funderar på vart jag la min banan som jag åt på för fem minuter sedan. Skulle inte bli chockad om jag hittade den i väskan.

Jag har inte tagit denna bild.

Satt på bussen imorse och lyssnade på dubstep. Typ den enda genren jag aldrig riktigt förstått mig på. Jag vill ha något man kan humma med till när man lyssnar, eller leta efter mysiga stämmor. Nu känner jag mig som en riktig 2,5 barns mamma med volvo, men jag kan faktiskt säga att det är den enda musiken jag nischat mig på i mer än ett år. Jag har fan lyssnat på precis allt som finns. Reggae, house, klassisk musik och hiphop. Det kommer med årstiderna typ. Vem vill inte ligga på en strand och lyssna på 70 tals pojkar som sjunger till en gitarr på stranden? knappast så man vill lyssna på hård trance när man ligger där och halvsover. Eller vem vill lyssna på hiphop när man går ute bland höstlöven och filosoferar? 
Något som alltid funkar är dock mina kära Simon and Garfunkel. Funkar när man går i solen barfota, när man går med gummistövlar i regnet, när man går med vinterkängor och pulsar genom snön och det funkar när man upptäcker knoppar på träden. Jag vet att jag tjatar, men jag vill sprida deras musik till 90-talets ungdomar som är alltför präglade av The Voice.

Sitter just nu och försöker slita blicken från den halva älgen som just nu blir styckad på min diskbänk. Inte direkt men nästan. Sitter och sörjer den förlorade Simon and Garfunkel skiva som är spårlöst borta och lyssnar nu istället på Feeling grovy på youtube. Youtube i all ära, men till mina kära Simon and Garfunkel, duger endast vinyler eller riktigt bra ljud.
Blir för vad dag mer övertygad om att jag verkligen inte hör hemma på 2000-talet. Jag drömmer bort mig i 60-tals filmer, andas 70-talets toner och har den sanna andan som en 80-talist. Ibland känns som om jag är den enda som hoppar runt i raggsockor till riktig musik och är helt övertygad om att daggmaskar faktiskt visst kan vara kära. Jag såg ett tal förut, om en 12 årig tjej som håller ett tal om miljöproblemen.
"The girl who silenced the world for 5 minutes"
Vad gjorde jag när jag var 12? Jag älskade min playahead mer än livet och hoppades mer än någonting att någon skulle köpa Platina Vip till mig. Aldrig hade jag stårt inför oerhört inflytelserika människor och hållt ett tal, som inte bara var bra skrivet, utan otroligt bra framfört. Fan vad jag ska återföra liv i det jag kan och orkar under mitt liv. Det måste finnas någon jag kan påverka.

                                 "If you don't know how to fix it, please stop breaking it"