Förra veckan så var jag på moderna museet med min klass och kollade på deras utställning om Turner, Monet och Twombly. De här tre konstnärerna var otroligt kritiserade för deras slarviga och nonchallanta målande under deras tid, men är idag hyllade för alla dessa oskarpa färgglada tavlor.
Tavlorna säger enligt mig allt och ingenting, då man till hälften måste föreställa sig vart målaren befinner sig, och vilket motiv han målar av. Hur dom målade då känns som motsatsen till det som klassas som dagens konst, fotografi.
Skillnaden mellan målade tavlor och fotografi är just för att fotografi lämnar inga frågor. Självklart är det skillnad på bilder och bilder, likväl som det är mellan tavlor, men om du fotar en bild med ofokus där endast färgen är i fokus så lämnar det inte samma spår av ett mänskligt sinne som en oskarp målning.

Rundturen fick vi av en otrolig retoriker som verkligen fick alla som hörde han intresserade. Han pratade personligt om uttryck som melankoli, kärlek och sorg och fick oss som inte varit intresserade av konst förut intresserade i hur kontsnärerna tänkte.

Utsällningen var smart indelad i olika teman, och blandannat mina favoriter:
Intet så ljuvt som melankolin, Livskraften och En flytande värld.
Dessa teman var ganska enkla att relatera till, även som ungdom i 2000-talet.






En av konstnärerna, J.M.W Turner var min personliga favorit, då han arbetade otroligt mycket med hur mycket den enkla ljuskällan skulle avslöja och inte. Många av hans bilder framävde och förtydligade även naturens storhet och kraft genom att måla många skepsbrott och översvämningar.