Jag började förövrigt på italienska idag, och vi kollade film på lektionen. Handlade om en minst sagt glad italiensk man som var romantiker hela vägen ut i fingertopparna och poetiskt lyckade ragga på sin vackra dam genom att hit och dit säga det charmiga "Boungourno princepessa!". Jag blir lite glad när jag ser sånt och blir som många gånger förut kär i kärleken, men sen när jag tänker hur sällan det är man ser något så genuint i verkligheten. Känns som att jag måste flytta till någon liten bergsby i italiens utkant och färga håret brunt så jag kan hitta en kort knubbig italienare som kallar mig prinsessan. Vem vet, det kanske blir min 40års kris?