Björkar, blött gräs och tänkande klockan 03:50
Det är något med dom tidiga timmarna av dagen. Man glider på linjen mellan oerhört glad och oerhört ledsen. Det måste vara något med luften som gör en så obestämd. Kanske degigheten som sitter i huvudet efter ett dygn utan sömn? Eller kanske den där enda fågeln i skogen som låter trots att dess ensamma kvitter ekar tomt mot björkarna, som får en att känna sig speciell? Eller kan det vara den molnfria himmeln som suddar bort varenda antydan till moln, som får en optimistisk?
Eller solens uppgång som påminner en om att livet går vidare? Blött gräs som lägger sig under mina fötter efter en barrig stig med kottar på, som på sitt eget vis berättar om att livet har sina olika faser.
Hur blir allt tillslut? När händer vad och vem bestämmer det? Som ett av alla ekollon som man kliver på när man går den barriga stigen, som bara väntar på att hamna på rätt plats för att kunna gro. Kanske så livet fungerar? Vi har kanske alla samma uppsättning med ekollon i vår ryggsäck, det hamnar bara om att vi ska hitta vår plats på jorden och i livet, för att dom ska kunna växa och slå rot.
Eller hur är det tänkt?
Kommentarer
Trackback
