Jag är helsåld på svartvitt efter att ha kollat runt på Nick Brandts fotografier. Jag kom igår fram till att jag ska sälja min kära baotian retro och shoppa loss på kamerasaker. Jag gillar fasen att fotografera. Det kanske är min grej i livet? Jag tror inte jag bara har en sak. Jag är aldelles för tankspridd för att bara brinna för en sak. Jag är mellanbra på det mesta ja gör, men å andra sidan är jag bara 17 år. Vem vet, när jag är 45 så är jag kanske jobbar på en hundfrisör salong och älskar allt vad saxar, päls och otympliga vovvar har att göra. Nu måste jag skriva på min essä. Kan inte välja ämne.. funderar på att skriva om hur kvinnor porträtteras under hela 1800-talet i konst och litteratur. Im out!

Essäskrivar torsdag idag och detta är det sista för mig som har varit en hektisk period. Vi ska välja att skriva om något som skedde under 1800-talet, tror jag. Det här kommer kanske inte gå så bra som jag hoppats på, men snart är det lov, och när jag är klar med detta så kan jag andas och skriva lite mer här. Nu skriver jag mest för att informera om skolan och det är inte riktigt det jag vill ha den här bloggen till.

Igår fotograferade jag med Felicia och bilderna blev asballa. Om man bortser från faktumet att jag ser ut som en sliten uteliggare i ansiktet så är bilderna coola och sminkningen på den andra bilden var döball. Ska lägga ut bilderna såfort jag har fått retuschera dem en aning!
Nu ska jag brainstorma till Frans Liszt och förhoppningsvis kunna gå till mitt höstlov med näsan i vädret.

Jag har inte fotat denna bild.

Åh! Jag vill ha en irländsk man!

Jag har en kurs som heter Idé och konstanalys, och en uppgift där är att ha en blogg där man updaterar om olika kulturella saker som man får välja själv. Det är pågrund av det som jag kommer skriva typ bildanalyser eller lite random saker om konstnärer. Allt detta kommer handla under Kultur kategorin!

Jag har inte fotat den här bilden. Googlade på kontrabas, kreativt nog. Hade jag haft en kontrabas så hade ni nog märkt det.

I fredags var jag i Berwaldshallen och lyssnade på deras konsert med adam. Det är otroligt ballt att se hur musiken är uppbyggd, och man behöver inte vara varken intresserad av klassisk musik eller förstå hur musik fungerar, för att njuta av den live.
Jag är helsåld på cello och kontrabaser. Det är det som ger liv åt hela konserten och det är det senaste på min to do list. Jag ska lära mig spela cello, om det blir innan eller jag faktiskt lär mig att spela piano, det vet jag inte.

Jag antar att man måste ha gått den hårda vägen för att uppskatta hur mjuk den andra kan vara. Vem egentligen är man som 17 åring och skriva att man har gått den hårda vägen, vad vet man om någonting alls? Vi är unga och dumma. Det är nu vi gör misstag och lär oss resten av livet, det är synd bara att vissa misstag måste man verkligen begå. Det är ganska okomplicerat. Hur vet vi den där smoothien med gräslök, tacokrydda och advokado är äcklig före vi har smakat den? We dont. Om det bara skulle komma såhär klart för alla skulle världen vara så mycket bättre. Då skulle livet inte känts som Jersey shore.

Jag funderar verkligen på hur det här ska gå nu. Jag tränade idag. Inte såhär lite fin fjuttträning, utan jag köttade järnet. Nu kan jag inte ställa mig upp utan att mina ben skakar och min rumpa domnar bort. På onsdag så ska jag ha Core X passet. Core x passet är passet med stort P som kommer som en tsunami våg en gång i veckan utöver min relativt otränade kropp. Med Core X passet kommer träningsvärk i 5 dagar och en stolthet som ligger på noll. Här är mitt problem:
Hur FAN ska jag orka med Core X när jag har träningsvärk, när jag inte ens orkar det när jag är normal?

Sitter och gör svanar och har skrivit en mening på mitt arbete. Mindre produktiv torsdagseftermiddag.

Sitter just nu på historian efter att ha gått en kort promenad ute i solen. Vi skriver om tråkiga saker och min kamera lockar mig lite mer än att läsa om kvinnans roll på 1800-talet.

Förra veckan så var jag på moderna museet med min klass och kollade på deras utställning om Turner, Monet och Twombly. De här tre konstnärerna var otroligt kritiserade för deras slarviga och nonchallanta målande under deras tid, men är idag hyllade för alla dessa oskarpa färgglada tavlor.
Tavlorna säger enligt mig allt och ingenting, då man till hälften måste föreställa sig vart målaren befinner sig, och vilket motiv han målar av. Hur dom målade då känns som motsatsen till det som klassas som dagens konst, fotografi.
Skillnaden mellan målade tavlor och fotografi är just för att fotografi lämnar inga frågor. Självklart är det skillnad på bilder och bilder, likväl som det är mellan tavlor, men om du fotar en bild med ofokus där endast färgen är i fokus så lämnar det inte samma spår av ett mänskligt sinne som en oskarp målning.

Rundturen fick vi av en otrolig retoriker som verkligen fick alla som hörde han intresserade. Han pratade personligt om uttryck som melankoli, kärlek och sorg och fick oss som inte varit intresserade av konst förut intresserade i hur kontsnärerna tänkte.

Utsällningen var smart indelad i olika teman, och blandannat mina favoriter:
Intet så ljuvt som melankolin, Livskraften och En flytande värld.
Dessa teman var ganska enkla att relatera till, även som ungdom i 2000-talet.






En av konstnärerna, J.M.W Turner var min personliga favorit, då han arbetade otroligt mycket med hur mycket den enkla ljuskällan skulle avslöja och inte. Många av hans bilder framävde och förtydligade även naturens storhet och kraft genom att måla många skepsbrott och översvämningar.

Jag började förövrigt på italienska idag, och vi kollade film på lektionen. Handlade om en minst sagt glad italiensk man som var romantiker hela vägen ut i fingertopparna och poetiskt lyckade ragga på sin vackra dam genom att hit och dit säga det charmiga "Boungourno princepessa!". Jag blir lite glad när jag ser sånt och blir som många gånger förut kär i kärleken, men sen när jag tänker hur sällan det är man ser något så genuint i verkligheten. Känns som att jag måste flytta till någon liten bergsby i italiens utkant och färga håret brunt så jag kan hitta en kort knubbig italienare som kallar mig prinsessan. Vem vet, det kanske blir min 40års kris?